Stefan läser studenttalet från 1965

Helt nyligen gick i radio ett program om engelsmannen C.P. Snow. Han är mest känd som en glad debattör och upphovsman till boken "The two cultures" - "De två kulturerna”. Han tror sig ha funnit att vi håller oss med två skilda kulturer. Den ena är naturvetarens och den är enligt Snow i det närmaste helt fackidiotisk. Den andra är naturligtvis den humanistiska - och med den är det i detta avseende lika illa beställt. Klyf¬tan mellan dem är sorgligt bred, säger Snow, själv na¬turvetare men livligt intresserad av litteratur och därtill själv skönlitterär författare.
Nu, ärade åhörare, ville emellertid vi - kulturknuttar i RIIIc helt fräckt och skrytsamt göra ett inlägg i debatten och rikta ett fult angrepp på hr. Snö.
En viss Mr. Snow, perhaps you know,
har visat oss med statistiska tal,
att kulturen är ganska så skral,
för att inte säga skralare
bland oss realare
än man ens haft på känn.
Mr. Snow, som alltså är vän
av statistisk ordning -
och därtill en hårding -
påvisar detta genanta faktum
att naturvetar’n mest är fackdum.
Om detta i nötskal skall ges
så är "två kulturer" Snows hypotes.
Naturvetar'n ryms på sin höjd i en bisats,
menar hr Snow, men detta har inte bevisats!
Förlåt, herr kulturanalytiker Snö, you see,
Er lilla behändiga teori
till snömos så lätt kan bli
om Ni prövade den på RIIIc (si)!
Bland annat så påstår Ni
att en lärd professor i biologi
förgäves fördjupat sig i
romantisk naturpoesi
med en knivsudd filosofi uti
men ingenting fann däri!
Och att trettio matematiker påstått helt kort,
att Dickens var av en alltför svårläst sort
- de hade försökt men måste ge opp.
På detta bygger Ni sen er statistiska kvot,
att naturvetar’n mest är en fackidiot.
Får vi lämna från RIII, please,
tre års material som motbevis!
Tro ej, Mr. Snow, att vi skarvar
men faktum är att vi varvar
till exempel elektrodynamik
med Endymionlyrik
eller kärlekspoesi
med cellulosakemi,
religionen hos mormonerna
med de alldeles oreligiösa hormonerna.
Vi låter hr Rydbergs Tomte gå arm i arm,
med Mr. Morgan på dennes bananflugefarm.
Och den klassiskt smällande puss
- förmodligen värd att banda -
vilken en viss herr Stagnelius
gav sin änglaljuva Amanda
den fångar vi in någonstans
i kolhydraternas ämnesomsättningsdans!
Vi blandar, you see, och delar,
vi överbryggar och helar,
vi upphäver varje schism,
mellan naturvetenskap och humanism.
Detta har varit RIIIc:s
måhända förnuftiga arbetshypotes.
Zebran är, som ni minns,
bland alla väsen som finns
ett utomordentligt randigt djur,
som ränderna aldrig går ur.
Just så till slut
ser vi realare ut
med en vackert randad kultur
som ränderna aldrig går ur!
Bort med de enfärgade!
Fram för kulturzebran!
Bort med fackidiotiska åsnor!
Detta är RIIIc som påstår,
att kulturen är en -
leve den!
Som små kulturzebror nu av detta slag
vill vi, mina klasskamrater och jag,
tacka för denna vår tvättäkta randighet
- men för att ej bli beskyllda för långrandighet
låt oss säga det kort och gott:
tack för allt vad vi fått!!!
Men både i glädje och sorg
har RIIIc:arna haft sin fasta BORG,
ett modershjärta, en tillflyktsort
som allt för oss alla har gjort.
Från denna BORG har dessutom flutit
en STRÖM av kunskaper ut -
lärdom ej blott för skolan vi njutit
men också för livet. Salut! Salut!
Och frågar ni efter den borgens namn
som liknar en modersfamn:
Se, genom samhällets tätnande torgström,
leds vi vid handen av - INGRID BORGSTRÖM!!!
Så slår vi ihop våra litteraturhistoriska klackar,
och niger och bugar och tackar!
För skolan, lärarna, klassför'ståndar'n
för all den överståndna examensvåndan
föreslår nu ja'
ett fyrfaldigt, rungande, glatt HURRA!!!
-oOo-